Starka känslor gör en ömtålig

Sedan tre månader träffar jag nu nya kärleken så ofta som möjligt vilket tyvärr sällan är oftare än en gång i veckan, ibland varannan vecka.

Jag känner oerhört starkt för denna man, han uppfyller i stort sett alla mina drömmar om en man, såväl vad vi kan prata om, vad vi gör tillsammans och vårt sex. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle hitta en sådan perfekt pusselbit. Det finns dock ett par dissonanser som ibland gör mig nedstämd.

En sådan är att vi aldrig har sagt ”Jag älskar dig” till varandra.
När vi inte är tillsammans så tänker jag att jag ska säga det när vi älskar, eller bara ligger och myser i efterdyningarna. Men väl i den situationen så känns närheten så total att det känns fånigt att försöka sätta ord på den, särskilt med så slitna ord.

En annan är att han inte längre säger/skriver så mycket ”romantiskt” som i början.
Det är inte det att han skapar avstånd, tvärt om drar han in mig närmare och närmare, ber mig komma, låter mig träffa både barnen, släkt och bekanta, dock ännu i den obestämda egenskapen av vän pga omständigheter som jag inte vill gå in närmare på här.

Efter att ”Herr Boktips” gav mig båten har jag blivit rädd för att bli avvisad. Rädd för att nya kärleken en dag ska dra sig ur, säga att det inte fungerar, att han inte har samma känslor som jag, att det inte utvecklas i den riktning han trodde när vi träffades osv.

Jag är själv ganska känslosam av mig. Även om det tog ett tag innan mina känslor väcktes för honom så har de kommit igång desto mer nu. Jag kan inte låta bli att röra vid honom så ofta som tillfälle ges. Jag älskar att titta på honom. Vill prata med honom hela tiden. Och tänker på honom hela tiden.

Det jag frågar mig är om han är den sorten som tycker att det som är sagt gäller tills något annat sägs och att allt därmed skulle vara bra. Eller är det så att det pågår något annat i honom? När de tankarna sätter in känner jag mig oerhört naken och känslig…