I fredags morse när jag som vanligt pratade med T på telefon medan han körde till jobbet, så fick jag ett besked jag inte hade väntat mig. Vi hade pratat en stund och jag hade haft en känslomässig utläggning om hur svårt jag tycker det känns att han inte har berättat för sina barn ännu, att vi måste smyga, aldrig får tid ensamma tillsammans, inte kan planera osv. När jag har pratat färdigt så säger han:
-Vad tycker du att jag ska svara på det?
-Jag tycker ingenting, säger jag. Jag behövde bara berätta hur jag upplever det, hur det känns för mig.
-Just det, det är något annat vi måste prata om säger han. Och så börjar han på ett snårigt resonemang som börjar med att jag ett par dagar tidigare hade pratat om att han inte skriver så gulliga mail längre mm. Han hade svårt att få fram vad han menade och till slut avbröt jag honom och frågade:
-Är det så att du menar att jag är kär i dig men inte du i mig?
-Ja
Och där ramlade min värld ihop. Det känns så orättvist! Han har uttryckt att han känt sig lurad på livet när hans fru gick bort 6 månader innan vi träffades. Nu utsatte han mig frivilligt för samma sak. När jag äntligen känner att jag har hittat rätt, vi har haft så mycket gemensamt och gemensamma drömmar (det har inte ändrats i sak, men han har inga andra känslor än kompis för mig). Det är klart att jag har vetat att han har haft det svårt iom sorgen efter frun, men jag trodde i min enfald att det gick åt rätt håll. Men nu undrar jag. Jag undrar om jag inte bara har varit en annan sorts förströelse, ett annat sätt att sysselsätta tankarna med annat, fram till nu när han helat så pass att han kanske klarar av att bearbeta sin förlust på riktigt.
Ett år var vi tillsammans, ett år under vilken tid jag har hunnit bli heligt förbannad på alla år jag slösade bort på det dåliga förhållandet med x:et. Ett år när vi har hunnit starta en massa projekt tillsammans, ett liv tillsammans, och så rycker han undan mattan såhär. Ett år när jag varit lycklig för att ha hittat min tvillingsjäl och mål för resten av livet.
Han är inte så pratsam om känslor, ältar inte om frun, men jag undrar om det helt enkelt inte var så att när förälskelsen skulle övergå i kärlek så var det redan full där, fullt av frun fortfarande. Det känns så orättvist!
Neeeeej!!!!! Men å vad trist. Vilket slag i ansiktet. Vadå, så nu ska han sitta där i sin ensamhet?
Ja, det kändes verkligen som ett slag i ansiktet. Beskedet avgavs också med precision i början av min semester, så hela semestern har jag gråtit i stort sett varje dag… Håller nu på att hämta mina grejer från honom. Mycket hade det hunit bli, vi planerade ju för resten av livet!
För mig har mattan ryckts undan och jag är helt vilse.