En stor orsak till att jag gjorde slag i saken och separerade var den ilska som mitt x använde för att få familjen att göra som han ville. Ilskan kom i två olika typer, den ena, vardagsilskan yttrade sig som tjurighet så fort man ifrågasatte, diskuterade eller på annat sätt inte gjorde det han ville på direkten.
Den andra var den riktigt jobbiga, den där han vräkte ur sig elakheter men aldrig bad om ursäkt efteråt. Ett exempel var när ett av våra fordon plötsligt inte fungerade som det var tänkt. Jag var den som hade kört det sist och då kom han på att det minsann var mitt fel och skällde och gick på, jag var värdelös för att jag inte tänkte på att jag skulle ha gjort si eller så. Hur det nu ändå var, så framgick det efter ett tag att fordonet inte var trasigt, i alla fall inte på ett sådant sätt att det kunde sägas vara mitt fel. Men inte bad han om ursäkt. Jag kokade av ilska och krävde då att han skulle be om ursäkt. Då klämmer han ur sig med ett pojkaktigt flin: ”Ursäkta att du inte hade gjort fel”.
En annan gång var han frustrerad över att den ljusa tiden för utearbete var kort och barnen ville bli skjutsade till kompisar, det var under jullovet. Jag hade redan gått med på att skjutsa dottern till en kompis medan pappan ändå var hemma och lagade mat. Då ville även sonen bli körd till en kompis. Det hade i ärlighetens namn inte tagit så mycket längre tid, men det blev tydligen för mycket för honom så han exploderade över sonen, som att alla ville sabotera hans utearbete. Sonen blev jätteledsen och skickade mig ett sms där det stod ”Jag är hellre död än att leva med pappa”.
Egentligen är det mer konstigt att jag inte separerade tidigare, jag var för feg. Även om flera av mina värsta farhågor har inträffat, så är jag ändå oerhört nöjd med att jag separerade! Vissa saker har ju blivit så otroligt mycket bättre än jag kunde se framför mig. Jag mår mycket bättre och även barnen mår bättre. Sonen bor numera heltid hos mig efter att pappan fått ett vredesutbrott för mycket. Nu är det bara pappan som mår dåligt över att ha mist kontakten med sonen.
Vilken känslomässig utpressare och galning! Men lever man tillräckligt länge med någon blir ju allt normalt och man börjar ifrågasätta sina egna reaktioner.
Det var i alla fall inte nedbrytande för mig, även om det var ett normaltillstånd. Jag kände till slut att jag hade provat allt men att det inte blev bättre. Då kände jag att jag var färdig med honom.