Nu har det gått ett år sedan kärlekens fru gick bort i cancer. En uppsättning av årets bemärkelsedagar är passerade. Det är bara begravningsdagen kvar, noga räknat.
Nu någon stans hoppas jag att han kan berätta för sina barn vad det är som pågår, jag vill inte längre smyga för dem. Inte för att jag tror att skillnaden kommer att bli så stor, vi kommer inte att vänslas inför barnen, men bara att låta bli att låtsas och kunna gå och lägga sig tillsammans vore befriande.
Ibland känner jag mig säker på att barnen redan vet, att de har listat ut det hela, men ibland känns det säkert att de inte har gjort det. Ännu så länge känns det i alla fall som att jag är på plussidan för dem, jag har blivit erbjuden att låna saker från den döda mamman, då kan de ju inte hata mig…
Jag har börjat läsa böcker om styvfamiljer, hoppas kunna undvika iaf några fällor. Fördelen för mig är att jag inte har något x att ta hänsyn till. Det har ju å andra sidan kärleken, mitt x har blivit surare och surare den senaste tiden.
Vad beror det på att mannen inte vill berätta om er relation för barnen? Är han rädd för att de ska tycka han ersätter deras mamma för snabbt?
Ha ha! Kul att ditt X blir surare och surare. Han står inte ut med att du har en ny!
Han försökte berätta för ett av barnen när han började dejta och hon blev helt hysterisk och skrek att hon vill ha mamma… Så han blev lite bränd av den upplevelsen. Nu är väl hans tanke att de ska förstå det lite i taget så att säga. Jag är mest rädd för att de ska känna sig lurade…
X:ets ilska förtjänar ett eget inlägg. Tror kanske inte egentligen att det har att göra med min nya kärlek.