Jag var påtagligt nervös när jag åkte för att hälsa på herr Boktips. Dock hade vi både pratat på telefon mycket samt skickat endel bilder fram och tillbaka så jag kände att det inte kunde bli så brutal överraskning som det annars kan bli.
Det började just snyggt med att jag var tvungen att fickparkera mitt framför ögonen på honom (han kör mycket bil i yrket), men trots att jag fick köra fram ett par gånger så skämdes jag inte så farligt.
Jag hade redan från början bestämt mig för att krama honom först, innan något mer, bara för att komma förbi den där initiala blygheten och låta intrycken komma ifatt så den sida jag kände skulle kunna skina igenom. Så mycket som vi pratat på telefon så tycker jag att vi ändå kände varandra ganska bra, i alla fall till insidan. Utsidan däremot är ju en helt annan sak. Och jag ska vara ärlig med att utsidan inte var någon positiv överraskning, men totalen var ändå bra! Det känns ändå bra med en människa som har gått igenom samma svårigheter som jag själv, det är en bra grund för att förstå varandra.
Det blev en helg med mycket mys och trevligt umgänge! Det verkar inte finnas något stopp för hur vi kan prata! Och han bjuder på sig själv! I de fall han känner sig tveksam så kan han säga det, så jag slipper försöka lista ut vad han tänker. Det känns helt underbart rätt, men det är inte utan att det är två saker som jag funderar över:
- Han har inte haft några längre förhållanden och i största allmänhet dålig framgång med det motsatta könet (annat än som vänner, för det har han gott om kvinnliga sådana, företrädesvis snygga och ca 15 år yngre flertalet av dem…), han ser inte alls illa ut även om han har fler kilo än han behöver. Vad kan det vara för fel på honom som hamnar i en sådan situation? Eller är det mig det är fel på? Vilket leder mig till nästa punkt-
- Är det här något äkta eller är det bara det förhållandet som man använder för att komma över det man just avslutade?
Kommenterat på Skilda.nu