Jag har tänkt länge på att separera. Under perioder har det känts mer påträngande, men jag kunde inte förmå mig att göra det som jag visste skulle göra min sambo besviken och ledsen. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag dock blivit allt mer säker på att jag verkligen ville separera. Dels berodde det på alla de där små sakerna som man kan ha svårt att stå ut med i längden. Vi lyfte inte längre varandra. Det såg alltid skitigt ut hemma hos oss. Alla försök att få till en annan ordning stupade på att få uppslutning om att ändra något.
Och så var det hans vredesutbrott. Dessa använde han delvis för att få sin vilja igenom. Resten av familjen gjorde vad vi kunde för att undvika att lösa ut dessa. För när de kom så blev han så elak! Och han bad aldrig om ursäkt.
För ett tag sedan blev jag förälskad i en annan man, obesvarat. Detta gjorde det ju ännu mera aktuellt med separation, men det är inte lätt med en ekonomi som är fullständigt sammanflätad efter 20+ år. Dessutom hade vi påbörjat ett större projekt några år tidigare. Att separera betydde ju också att rasera detta projekt. Den obesvarade förälskelsen balanserade mig för att behålla mitt intresse men ändå inte släppa mig inpå livet.
I januari sa jag än en gång att jag ville separera, men det blev istället att vi skulle göra ett nytt försök. Och visst, saker var bättre ända tills det kom ett vredesutbrott till, i slutet av maj. Då sa jag än en gång att jag vill separera. ”Ja!” svarade han.
Vi pratade om vem som skulle flytta och hur vi skulle göra med vårt projekt. Vi kom överens om att han skulle flytta och att vi skulle försöka fortsätta med vårt gemensamma projekt. Det var bara det att flytten aldrig hände, trots att den bostaden stod tom….
Kommenterat på Skilda.nu